Drunkna, älska, beskydda

Drunkna i mina ögon som aldrig kan se rakt in i dina
Älska mitt skinn som döljer alla mina misstag
Avguda mina läppar som bara är trogna min tunga
Beskydda min kropp från mina egna giftiga stick
Sakna mina fötter som aldrig följer dig
Tråna efter mina händer som alltid är knutna
Beundra mina knogar som är det enda jag har
Ge upp dina försök att forma mig till en bättre människa

Fullkomlig

Om jag kunde stoppa tiden så skulle jag göra det nu. Det är lördag eftermiddag, jag har ägnat min förmiddag åt att sova och jag har en kväll att se fram emot. Om jag går uppför trapporna och till vänster så kan jag kramas med en sömnig och varm kropp. I kylen finns det ost, skinka, tomater. Massor av mjölk. Disken är gjord, badrummet är städat. Jag ska inte jobba förrän på måndag morgon. Just nu, i detta ögonblick, är mitt liv fullkomligt. Det krävs så lite, eller mycket, för att man ska vara lycklig vissa dagar.

Bara frågor, inga svar

Jag minns inte hur längesen det var sen jag sist skrev, eller vad jag någonsin skrev om. Det hade jag förstås kunnat ta reda på men jag borde egentligen inte vara vaken alls. Helgen började nyss och om sex timmar ska jag stiga upp och göra mig i ordning för nästa vecka. Jag börjar undra om hela livet är såhär. Är detta att vara vuxen? 40 timmar i veckan väntar jag på att bli uppringd och beskylld för ett företags problem. 2,5 timmar i veckan äter jag lunch på jobbet. 15 timmar i veckan sitter jag på ett tåg eller en buss. Eller så står jag och väntar på något, på någon. På att tiden ska gå.
Ibland blir jag rädd. All min extra energi går åt till att vänta på något bättre, och det skrämmer mig. Ytterligare fyra månader (minst) av mitt liv kommer att gå åt till att leva såhär. När jag dör, kommer jag att ångra dessa månader? Är detta något som alla upplever förr eller senare i livet? En del i att bli vuxen. Kanske är det ett test som jag långsamt övervinner. (Så långsamt som det kan bli.) Kanske måste man känna såhär för en del av sitt liv för att få njuta av en annan. Att jag räknar minuterna innan jag slutar, att varje rast representerar ytterligare en del av dagen som äntligen har passerat, gör att jag förtjänar den lyckorusning som jag upplever när jag inser att det bara är en och en halv timme kvar på en buss, på ett tåg, innan jag får lov att prata med en av de mest speciella människorna som jag känner till. Då har jag fyra timmar på mig att äta, prata, kyssas med honom innan verkligheten tar över och jag måste lägga mig ner i sängen innan jag har mindre än sex timmar kvar tills allting börjar om.

~

End credits

Din hand vilar på min rygg.
Dina ögonfransar kittlar min kind.
Din mun kysser min nacke.
Dina andetag värmer mitt sinne.
Jag blundar,
låtsas sova,
vill aldrig någonsin att du ska sluta.

And you belong with me

... Och plötsligt visar det sig att utav alla hemsidor som mitt jobb kan blockera, så har de glömt att blockera Blogspot. Det känns dock som att jag bryter mot en helig regel. Att läsa serier, bloggar och sitta inne på Twitter är väl en sak, men att blogga när man jobbar? Jag kommer att återfödas som en snigel :<
Belfast är fint på de flesta sätt men det var inte förrän i onsdags (efter en månads tjatande) som jag äntligen fick min router levererad, och då upptäcker jag att det fattas en strömkabel till mitt modem. Och den enda elektronikbutik som säljer sådant är förstås stängd när jag kommer hem från jobbet. Annars är jag så fruktansvärt nöjd med mitt liv! Jag har en mysig liten lägenhet (som visserligen är ganska kall), jag har vänner på jobbet som jag kan gå ut med och dricka cocktails för £3 på lördagsnätterna, jag har en familj som kommer att hälsa på mig över jul och nyår, och jag har en mysig irländare att älska och avguda.
Nu fattas bara internet, så att jag får lite kontakt med svensk civilisation. (Och så att jag kan börja spela WoW igen. Jag har ett gamecard som ligger och väntar där hemma.)

Blue jeans

Två veckors produktträning på mitt jobb är avklarat, och imorgon måste jag få över 80 % på ett prov, annars... Ja, jag vet inte exakt vad som händer annars men det finns en risk att de inte tycker att jag är kapabel nog för att jobba för Teletech. Förhoppningsvis klarar jag det. Jag borde klara det. Det är nog bra om jag för säkerhets skull pluggar lite till ikväll...
Jag älskar helgerna här. Till skillnad från när jag bodde i Sverige så är helgerna faktiskt lite extra festliga, nu när jag jobbar 9-17.30 varje vardag. När fredagen är över så förtjänar jag att vara ledig. Jag får lov att sova länge, gå ut och träffa vänner både fredag och lördag och att bara ligga och mysa med Steve i soffan. Utan att jag känner mig lat! Och jag har ingen söndagsångest. Ja, jag ska jobba imorgon, men det gör faktiskt ingenting. Det är skönt att komma iväg och träffa mina roliga arbetskollegor. (De är faktiskt sjukt roliga, om än lite speciella.)
Det krävs så lite för att göra en glad. En komplimang från en främmande människa, kärleksfulla (och berusade) ord fem på morgonen, choklad med bubblor i, en ny säsong av True Blood, nytvättat hår. De mest banala och ytliga sakerna kan göra mig varm i kroppen.

Blue, blue jeans, I wear them every day
There's no particular reason to change
My thoughts are getting banal, I can't help it
But I won't pull out hair another day

För två veckor sen flyttade jag till Belfast.

01.38
Jag borde egentligen sova just nu, efter en arbetsvecka bestående av 40 timmars jobb, samt ett antal timmars pendling, minus ett antal timmars sömn.

11.45
Där dog min dator, och jag fick min efterlängtade sömn. Att börja skriva ett blogginlägg sent när man egentligen borde ta igen livsnödvändiga delar av livet är inte det klokaste man kan göra, men jag satte igång datorn och kollade för en gångs skull ifall jag hade fått nya kommentarer och Nicolettes kommentar pressade mig något enormt :<

Åh, avsky Blogger ibland! Nu skrev jag världens längsta inlägg, någonting hände när jag försökte publicera det och under tiden som jag ändrade det hände något så att ca 80 % försvann och jag publicerade det utan att märka någonting. Nåja. Ni får veta allt som hämder i mitt liv någon annan gång. För en gångs skull skrev jag en massa om allt som hade hänt och sen tillägnade jag en liten liten del av inlägget åt Steve, men eftersom att allt annat är borta får ni nöja er med ännu mer illamåendeframkallande romantiskt dravel. Enjoy.

Det värsta med att flytta till en egen lägenhet är att jag kommer sakna Steve. Jag vet att det är dumt och jag borde förmodligen skämmas djupt för att jag ens vågar klaga med tanke på hur vår situation varit innan, men så är det. Jag insåg häromdagen att vi har varit tillsammans i en månad nu och jag är redan så fruktansvärt svag för honom. Efter en månad borde man inte vara i vår situation. Att ses varje morgon innan jobbet, att tillbringa sina få lediga timmar på kvällen tillsammans, varje dag. Och ändå njuter jag av det. Ändå känner jag hur jag saknar honom när jag är på jobbet. Ändå skickar jag ständigt sms för att få en liten dos av honom när han svarar. Han är så snäll mot mig. Stiger upp kvart i sju varje morgon och kör mig till tåget trots att han inte själv börjar förrän på eftermiddagen. Hämtar mig på kvällen och låter mig komma hem till mat i ugnen. Lyssnar på allt som händer mig på jobbet, värmer mina händer när jag är kall, förklarar när jag inte förstår, gnäller bara lite när jag använder honom som kudde, bytar inte kanal på radion när Coldplay spelar trots att han avskyr dem, pratar lite långsammare och tydligare med mig, alla dessa detaljer! Små saker som jag vet att han inte är van vid för att han inte är van vid ett förhållande och att alltid ta hänsyn till en till människa och jag blir så varm inombords av det. Är det så konstigt att jag saknar honom så fort han inte är i närheten? Att jag känner hur någonting fattas trots att jag vet att han slutar jobbet om fyrtio minuter? Han hade kunnat slå mitt liv i spillror så lätt, och det vore så värt det.

Värme

Jag saknar din röst och din dialekt. Jag saknar ditt retsamma sätt. Jag saknar när du vänder bort huvudet och låtsas som att du inte kommer kyssa mig fler gånger. Jag saknar ditt barnsliga sätt när du känner dig sjuk och sårbar. Jag saknar dina varma händer. Jag saknar dina fötter som inte dras undan när jag försöker värma mig. Jag saknar dina andetag. Jag saknar dina läppar, och kyssarna du ger. Jag saknar ditt huvud i mitt knä. Ditt huvud mot mitt bröst, skrattandes åt mitt oregelbundna hjärta som ökar i takt så fort dina fingertoppar rör vid mig. Dina armar runt mig, din kontroll över mig. Din varmsamhet. Du påpekar att jag står på tå när vi kysser varandra. Ditt "awk" när du tycker synd om mig. Rysningarna du ger mig. Ditt sätt att leka med min hand när du kör bil. Alla miljontals detaljer som det tar emot att skriva här för att de är för personliga. Inte bara intima, men personliga. De är mina, våra. Något jag vill behålla för mig själv och tänka på, och låta alla andra människor runt omkring mig undra varför jag ler.
Någon gång i somras undrade jag om det möjligtvis kunde bli bättre. Om jag kunde tycka om dig mer. Det var en dum fråga, jag har varit kär förr. Jag har gått så långt som att älska någon annan. Jag vet att det börjar med en obeskrivbar förtjusning som sedan växer och fördubblas många gånger om, långt mer än man tror är möjligt. Men de minnena bleknar, och ersätts med en allmän undran; var det såhär sist jag var förälskad? Har jag känt mig så lycklig och lätt med någon annan som jag gör med dig?

Anti-rant

Okej, föregående inlägg var så deprimerande att jag nästan kräks. Vad är det för mening med att gnälla? GÖR någonting åt saken istället! Dessutom har jag en mängd saker att vara lycklig över, och jag glömmer ständigt bort dem. Trots att jag råkade ut för en oförutsedd utgift vid namn läkarbesök + antibiotika, har jag fortfarande råd med tvätt, bussbiljetter och ett par billiga skor, alla tre nödvändigheter eftersom att jag knappt har några rena kläder, mina converse är så uppslitna att jag lika gärna kan gå barfota och jag har inte råd med hyra nästa vecka, alltså måste jag snylta lite hos S. (Mat har jag inte riktigt råd med efter dessa prioriteringar men jag köpte nyss bröd så i värsta fall kan jag faktiskt äta det i ett par dagar.)
Om det är fint väder imorgon tänker jag promenera bort till Phoenix Park och så ska jag öva mig på att använda min kamera. Jag köpte en Nikon S220 innan jag åkte hit, men är inte nöjd. Kameran är inte dålig enligt alla, alltså är det jag som är dålig på att fotografera. På något vis hann jag vänja mig vid att med min Olympus behövde jag inte anstränga mig alls - alla kort blev magiskt helt perfekta! Med min Nikon är det tyvärr inte så och därmed får jag väl lägga ner lite effort istället. Det är kanske lika bra, så jag lär mig att fotografera ordentligt med alla sorters kameror.
På onsdag måste jag lämna in mina kläder på tvätt och det är det som avgör huruvida jag kan köpa ett par nya 20 euro-skor. Mina converse är faktiskt helt bedrövliga, de är helt öppna i hälen och jag ser ut som en luffare. Väldigt svårt att få jobbintervjuer i sådant tillstånd. För att inte tala om att mina fötter verkar ha fått en permanent blå färg.
Egentligen skulle jag behöva köpa en hel mängd nya saker, men jag får klara mig i en och en halv vecka till. Det är så fruktansvärt kallt här att jag behöver tjockare tröjor/cardigans, en vinterjacka, paraply, tjockare strumpor och ett par vantar. Jag insåg inte riktigt när jag packade att Dublin går direkt från högsommar till extrem höst, och har inget mellanvarmt höstväder att njuta av därimellan. Det är trist att behöva slösa pengar på sådant tråkigt dock, när här finns så mycket fina kläder att ha på sig när man går ut.... Nåja, steg nummer 1) fixa jobb 2) bli rik 3) köpa kläder! Nu ska jag njuta av yoghurten jag har unnat mig själv. Trevligt med lite omväxlande mat.

Rant

Jag har hamnat där igen, i det där farliga, svarta hålet även känt som min mer deprimerande sida. Och jag avskyr den, jag avskyr den verkligen över allt annat! Den gnälliga versionen av mig, när allting går fel och jag klarar ingenting. Det känns verkligen så. Jag klarar ingenting. Teknisk support som ska vara så enkelt och lätt och passa mig perfekt... Jag klarar inte ens det första testet som existerar för att sålla bort idioter och okunniga människor som mig. Jag kom ca 14 frågor in i testet innan jag gav upp. Inte nog med att jag för det mesta inte förstod vad de frågade efter, det faktum att jag använder Word/Excel/Powerpoint/Access på svenska gör att jag inte hade en susning om vad de engelska kommandon som nämndes innebar och om jag faktiskt förstod så råkade jag ut för problemet att jag använder den nyaste versionen och frågorna är uppenbarligen inte skrivna för det. Hur ska jag någonsin klara ett tekniskt test?
"Well, screw the test" tänkte jag och tog itu med nästa mail som beordrade mig att fylla i deras profil online. Inte så svårt. Trodde jag. Det hade inte varit så svårt om de inte begärde fyra olika referenser för att man ska kunna spara profilen. Jag skulle möjligtvis kunna leta fram en referens, men knappast fyra. Efter att ha suckat och stönat lite stängde jag ner det fönstret med. Tredje och sista mailet. Det lät bra. Inga konstigheter. "Wait for my call". Det kan jag göra. Sen upptäcker jag ett litet tillägg längst ner i mailet. "We are also working with xxxx, please ensure you do not apply to them as well." Jag är för flitig för det här, jag har såklart redan kontaktat det företaget och det var de som ville ha fyra referenser.
Varför går inget som jag vill? Inte nog med att jag inte får jobb, jag skrämmer dessutom bort de jag tycker om. Mina misslyckanden gör mig gnällig och cynisk och bitchig och jag gör narr av folk på deras bekostnad och det gör mig så fruktansvärt jävla rädd. Jag vill inte ha mina absolut värsta sidor så nära till hands. Jag vill vara enkel, obekymmersam, inte någon svåråtkomlig och komplex idiot som konstant behöver bekräftelse för att kunna vara lycklig. Jag är så konstant medveten om att jag har så mycket mer än jag förtjänar och någon gång kommer ödet försöka balansera det och ta bort alla de bra människorna i mitt liv. Jag kommer att stöta bort dem för det är så jag gör. Det är så mitt liv håller sig i balans.
Åh. Jag önskar att jag kunde stänga av datorn, krypa ner i en varm säng bredvid en varm kropp och glömma bort lite av mina tankar. Verklighetsflykt. På fredag får jag lov att fly undan. Bara fyra dagar kvar. Såvida jag inte har lyckats stöta bort den enda bra personen på behändigt avstånd tills dess.

Brightside

Lagom småseg efter att ha kommit hem vid tre och sen stigit upp igen innan nio, men det var värt det! Speciellt när jag kan lägga mig och sova en timme efter att jag hämtat upp min tvätt. I torsdagskväll satt jag i vardagsrummet och såg på usel tv när en kille började prata med mig, och det visade sig att det var en brittisk kille som hette JD. Han och hans vänner (Rick, Tom, Carlie och Steph) skulle gå ut och eftersom att jag inte vill dricka på vardagar stannade jag hemma. Dock var JD intresserad av konst och ville att jag skulle följa med honom till the Hugh Lane Gallery på fredagen (vilket råkar vara mitt favoritställe) och det kunde jag gå med på. Fredagen träffades vi vid tolv och gick dit och tur var det, för de hade en ny utställning som hette The Quick And The Dead, med fyra konstnärer. Fick en ny favorit, Patrick Graham. Tyvärr kan man inte hitta några bilder när man googlar eftersom att konst och IT inte funkar fantastiskt ihop...

Som tur är finns det några bilder från Hugh Lane Gallery's hemsida. Intressant känsla av graffiti där både måleri och ord får ta plats, om än ganska aggressiva tavlor.

Efter besöket på konstmuséet gick vi till en pub och jag drack min första Guiness sen april, och därefter ringde JDs vänner och undrade om jag ville äta middag med dem på kvällen, vilket jag gärna gjorde. Sjukt gott att äta riktig mat för första gången på en vecka, kyckling med ris och curry. Speciellt eftersom att jag äter två gånger om dagen, och det består av rostade mackor på morgonen och pasta med färdiggjord pastasås på kvällen. Trevligt sällskap hade jag också, även om det var lite skrämmande att förstå deras jargong först. Väldigt mycket glada förolämpningar, men jag fann mig snart och bestämde mig för att hänga med på deras pubrunda, vilket var en bra idé. Blev extra förtjust i två av pubarna, den första minns jag inte namnet på irriterande nog, men andra hette Café en Seine, som passade extra bra att gå till fram emot ett-tiden. Ett helt enormt ställe, med tre våningar, mycket människor, bra blandning av musik och ett fullpackat dansgolv. En aning dyrt dock, beroende på vad man är ute efter. Stannade där tills strax efter halv tre och sen promenerade vi hem genom Dublin. Jag älskar att ingenting är långt bort i Dublin.

Kyssar

De senaste två dagarna har jag lärt mig två viktiga saker. Dels att jag alltid ska lita på mina känslor framför sunt förnuft. Dels att man har aldrig upplevt riktiga kyssar förrän man har upplevt kyssar som lämnar en i en salig blandning av yrsel och svårigheter att ta fasta på de tankar som svävar runt i huvudet, som lämnar en med darrande ben som inte kan hålla resten av kroppen uppe och framför allt kyssar som lämnar en med ett hjärta som dunkar så fort och så hastigt att det är omöjligt att hålla hemligt för resten av världen. Man har aldrig upplevt något skrämmande förrän man känner någons andedräkt mot fingertopparna och explosionen inombords gör så att man glömmer bort att andas förrän syrebristen påminner dig. Man har aldrig varit riktigt lycklig förrän man hittat någon som inte kan låta bli att kyssa dig när du ler, och låter båda falla i en ond cirkel av kyssar, skratt, kyssar, skratt. Jag försöker minnas om jag känt mig såhär förut? Nyförälskad, ja, men har det varit så rätt, så intensivt? Har jag någonsin njutit så mycket av att bara betrakta en person? Att det varit svårt att lyssna för att jag ständigt distraherats av rösten, leendet, ögonfransarna, armar händer färgerblinkningarrörelser det lilla ögonblicket när jag inser att han är så nära som det går att vara utan att nudda vid mig och därefter möts läpparna och jag sugs in i en virvel av tankar och känslor som varar i oändlig tid och ändå har jag inte fått nog när han drar bort sig och vid tanken på hur lite som krävs för att jag ska hamna i det tillståndet så ler jag igen och det räcker för att han ska kyssa mig en gång till och jag faller så villigt en gång till.

Sitter på min resväska

Här är verkligen helt öde. Eller så består stället av extremt osociala människor som gömmer sig på sina rum. Jag steg upp strax innan åtta idag och var nere i köket vid halv nio. All mat stod helt orörd. Sist jag var här kom folk ner en halvtimme innan köket hade öppnat och sen fick man slåss om sittplatser fram tills halv elva när köket skulle ha stängt en halvtimme innan. Jag rostade lite smörgåsar och gjorde te, och därefter slog jag mig ner på en stol och började läsa i Jude Level 1 (av Julian Gough, denna fantastiska underbara härliga flera-positiva-verb-iga författare). Jag tillbringade en timme i köket och mötte under hela vistelsen tre andra människor. Lite skrämmande. Den engelske killen och tyskan som jag drack vin med igår syntes inte till, men han jobbar förstås och hon nämnde att hon sover länge på morgonen. Det enorma gänget fransmän som syntes och hördes mycket under gårdagen var också försvunna men jag tyckte att jag hörde dem någon gång sent inatt, så de var säkert ute på vift och behöver sova idag. Jag har börjat fundera på om det är ett sammanträffande eller bara väldigt typiskt att alla som reser från Frankrike i Irland är a) killar/män med b) väldiga brister i sin engelska som c) reser i stora gäng. Har stött på två sådana gäng än så länge och sist jag var här träffade jag två andra likadana gäng. Jag har inget emot fransmän. Det ger mig tillfälle att öva upp min franska. Det är synd bara att dessa verkar så reserverade och blyga (slutsats dragen efter att ha hälsat på dem, alla stirrade på varandra och till slut öppnade en munnen och sa "Hello" med ljudvolym à la viskande).
Lyssnar på regnet som smattrar mot takfönstret. När jag blir rik (vilket jag så småningom kommer att bli, rest assure) så ska jag köpa en snygg regnjacka. Helst en lång, i kappformat, med mönster på. På tal om att handla så är det farligt här. Igår när jag tog en promenad genom stan kunde jag knappt hålla fingrarna borta från alla kläder. Jag hade glömt hur storstäder tar modet till en lite vassare nivå, i allmänhet. Jag hittade exempelvis flera snygga svarta hattar och enorma baskrar som får min att se ynklig ut, och t-shirts med påsydd spets och annat som gör det väldigt intressant. Och paljettvästar att ha när man går ut. Åh, dessa kläder. Det som är ännu värre är att det inte är så dyrt heller, vilket får mig att vilja köpa "en liten mössa, för det kan jag faktiskt ha råd med". Nej Nicole, nej! Nåja, efter dagens besök på arbetsförmedlingen ska jag strosa runt i Temple Bar och framför allt inne på Urban Outfitters för där vet jag att jag inte har råd med något. Hade gärna velat gå till the National Museum of Art med, men det är måndag så där är stängt idag, tråkigt nog.

No nay never

Så var första dagen i Dublin (igen) avslutad. Bor på samma hostel igen, Litton Lane Hostel, och receptionisten kände igen mig! Eftersom att jag ska stanna så länge och hostlet är halvtomt så fick jag dessutom ett rum helt för mig själv. Det är jag och tio sängar jag kan välja mellan, haha. Tyvärr på tredje våningen så jag tvingades släpa upp min väska för de djävulska trapporna som jag oroade mig för men det gick bra. Inte en enda dödsolycka där jag tappar väskan och den faller tre våningar ner på någon stackars turist. Fick även nederdelen på våningssängen vilket är härligt. När det väl kommer hit folk slipper jag klättra upp för stegen mitt i natten och oroa mig för att han/hon ska vakna och se mina fötter två centimeter från sitt ansikte. (Det fina med att bo på tredje våningen är förresten att man kan ligga och lyssna på regnet som smattrar mot takrutan, insåg jag precis.)
Lyssnar även på musiken som spelas på puben/klubben här i närheten. Det är tryggt att höra att de fortfarande spelar samma musik som sist; The Wild Rover (No Nay Never), Sex On Fire, I Believe In A Thing Called Love etc. Tillsammans med ljudet av skratt och polissirener några gator bort. Åh, nu började de spela Ruby Ruby Ruby! Jag älskar detta. Imorgon ska jag ta mig ner till arbetsförmedlingen och fixa jobb, gå runt lite i Temple Bar och se ifall några nya skumma affärer har dykt upp och därefter ska jag testa ett nytt lunchställe. Måste hitta ett som är bra och billigt, om jag vill överleva. Munchies har sjukt goda bagles för 2,5 euro, men jag kan inte äta bagles i all evighet. Tror jag. Om jag orkar lägger jag upp lite bilder imorgon. Härligt att man har tillgång till ett trådlöst nätverk här på sitt rum!

Night on earth

.

Fika, kamerainköp, Lisabet langar, Ellen äter äpplen, Karl kommer på besök, Karl har med sig en massa vispgrädde, glass, chokladsås och maränger, vi gör marängsviss, vi ser på film. ÅH, jag kommer sakna dem.

I love to turn you on

Jag såg nyss klart första säsongen av "The L Word". Jag började se första avsnittet någon gång för längesen, tyckte att det verkade inte handla om något vettigt alls. 70 % sexscener. Sen såg jag ett avsnitt till. Och ett till. Och sen såg jag elva till på raken. Nu är jag hooked och vill desperately se mer. Jag kan inte förklara riktigt varför man ska se på den här showen, om man inte är sund och hälsosam och har vett att uppskatta snygga, nakna människor och dramatik på hög nivå. Känner du dig som en sådan människa? Se den! För övrigt är min favorit Shane, utan tvekan. Sex on two legs. Kan jag förklara varför? Nej, inte det heller. Det är något med hennes sätt att ha sex med allt som rör sig och sen lämna dem hjärtekrossade. Sättet hon hoppar in i bilar med. Och hennes hår. Och hennes "I don't do relationships". Och hennes helt sjukt snygga kropp (ja, serien är full av nakenscener.) Det firar vi med en bild på henne.
.

Jag sviker dig, igen

Lördag eftermiddag, en solig eftermiddag, trots oanständiga och avslöjande kläder är jag varm och svettig. Solen lyser in i rummet, värmer upp både mig och tangentbordet. Jag inbillar mig att om jag håller kvar fingertopparna vid en bokstav tillräckligt länge kanske jag lyckas bränna mig. (Jag provade, men ingenting hände.) Tillbringade ett antal timmar liggandes på en filt vid småbåtshamnen, och tvingade Lisabet att dricka mitt läskiga kaffe. Jag tvivlar starkt på att hon tyckte det var gott, trots att hon sa att hon tyckte det. Det var så skönt att låta timmarna gå utan att göra något viktigt. Att bara prata bort timmarna. Jag köpte Tobbes skiva, Ravens med. Den var oerhört bra. Att lyssna på musik som någon man känner har komposerat känns alltid lite märkligt. Jag vet inte om jag är mer eller mindre kritisk, vilket gör att det är svårt att bestämma sig för om det egentligen är bra. Jag försöker att tänka på låtarna som om det inte alls är en gammal klasskompis som skrivit dem, och jag inbillar mig att jag nästan lyckas. Det är en bra skiva. Framför allt Bombs, den fastnade jag för redan för något år sedan när jag hörde det på en spelning som han hade. Jag tror att även om man inte känner Tobbe så är det en bra skiva.

Oh my

Ja, med risk för att låta lite löjlig så är det här mitt senaste tillskott på listan över ouppnåeliga människor som jag gärna hade haft i en låda under min säng. Max Barreau, gorgeous. Jag hoppas att han råkar bli kär i Coco Rocha, och så kan vi njuta av att se hur vackra deras barn blir. Ja, jag kommer inte ens att vara avundsjuk, så perfekt vore det. Andra bilden gör sig förresten sjukt mycket bättre högupplöst.

Jag vill

Känner mig rastlös men kan inte svara på om det är en bra eller dålig rastlös känsla. Jag vill ha allt och inget. Jag vill ha jobb och egen lägenhet och trygghet. Jag vill ha äventyr och nya människor och knarrande sängar. Jag vill ha kramar och kyssar och någon som drar fingrarna genom mitt hår. Jag vill ha nya kläder, jag vill ha en ny kropp, jag vill få håret klippt. Jag vill ligga i min säng och äta ananas på burk utan att oroa mig för att jag slösar bort min dag. Jag vill känna mig duktig och tillåta mig själv att slappa när jag väl är hemma. Jag vill se om dina läppar är lika mjuka som jag tror. Jag vill dansa igen, jag vill vara bra på det. Jag vill ha pengar utan ett mål så att jag kan köpa en ny kamera. Jag vill kunna spela ett instrument. Jag vill ha någon att se på film med. Jag vill få lov att ha någon att se på film med. Jag vill kunna äta choklad varje dag utan att behöva oroa mig för min kropp. Jag vill köpa ett halsband jag såg för några veckor sen.

Pigeons

På något vis lyckades jag gå med på att jobba en dag till, trots att detta var min "lugna" vecka, efter förra och nästa vecka som består av sex arbetsdagar. Egentligen vet jag inte varför jag gnäller, jag har en gång i tiden gått i skola fem dagar av sju, sex dagar är bara en mer. Det är väl snarare det faktum att man bara får en enda ledig dag som är irriterande. Skönt att jag ska stå i köket ytterligare en dag dock. Det innebär att istället för att ha en stressig morgon och en seg förmiddag, så har man en hel dag som går på halvfart. Nåja. Imorgon ska jag vara ledig, om de frågar mig så måste jag säga nej. Jag kan inte jobba sju dagar i rad, det är bara omänskligt. Förra inlägget illustrerar förresten hur roligt jag hade det på Ellens tjugoårs-fest. Som det kan gå, ack ack.

Drunkna

Mjuka läppar formar sig efter mina
vi öppnar oss, vi smälter lika lätt
som choklad i sommarvärme
Sötman gör mig yr
Du andas in i min mun
ger mig en anledning att fortsätta
osynliga kyssar på hals, nacke, nyckelben
tills jag känner en hand invirad i mitt hår
lyfter mitt huvud, mjukt, bestämt
Varma kyssar smakar sommar
Bänken pressas mot någons rygg
Vi märker det imorgon
när blåmärket syns
något att skratta förläget åt i efterhand
Jag vet att jag inte borde
tanken är ett motstånd
ett osynligt hinder jag måste lyda
Men ljudet av dina andetag
har makt över mig
och din hand styr mig fortfarande
Jag ger upp,
jag ger efter,
jag låter mig drunkna i dig

Vill ha

Mina converse börjar bli något slitna vid det här laget. (Speciellt eftersom att jag jobbar med dem nu.) Hål i dem överallt. Lämpligt vore att köpa ett par nya, men då vill jag ju ha en ny sort som jag inte haft innan. Stötte på ett par Pink Floyd-converse tidigare och gick in på hemsidan för att kolla priset... och då hittade jag ett par ännu snyggare. Ännu dyrare med. Och ännu mer hopplösa för mig att ha råd med.

www.converse.com/

Dessa fina är designade av Lupe Fiasco, och 10 % av försäljningen av dessa skor går till The Global Found To Fight Aids, Tuberculosis and Malaria. Inte bara fina skor. Goda skor. Och de kostar $80. Nåja.

Spelningslista

När jag skulle bege mig ut för att cykla tidigare gjorde jag en ny spelningslista som jag döpte till "Songs that always make me Happy" och som den vänliga (och uttråkade) själ jag är, tänkte jag skriva ner alla låtar i spelningslistan. Någon kanske behöver lite musiktips.

Annie - Heartbeat
The Beatles - I Am The Walrus
The Beatles - Martha My Dear
The Beatles - While My Guitar Gently Weeps
The Bloodhound Gang - I'm The Least You Could Do
Blur - Coffee & TV
Brad Sucks - Dirt Bag Psycraft Remix
The Clash - Rock The Casbah
The Corrs - What Can I Do
The Cranberries - Just My Imagination
The Cranberries - Linger
David Bowie - Ashes To Ashes
David Bowie - Suffragette City
David Bowie feat. Queen - Under Pressure
Death Cab For Cutie - Crooked Teeth
Death Cab For Cutie - Soul Meets Body
Empire Of The Sun - Walking On A Dream
Empire Of The Sun - We Are The People
Garbage - Only Happy When It Rains
Gorillaz - Dare
Gorillaz - Feel Good Inc.
Guns N' Roses - November Rain
Kaiser Chiefs - Ruby
The Killers - On Top
Kings Of Leon - Use Somebody
KoRn - Twisted Transistor
Lynyrd Skynyrd - Free Bird
Markus Krunegård - Jag Är En Vampyr
Moc/Papa San/Tobymac - Catchafire (Whoopsi-Daisy)
Oasis - Songbird
Santana - Smooth
Stealer's Wheel - Stuck In The Middle With You
The Strokes - Juicebox
Tegan & Sara - I Bet It Stung
The Thrills - Big Sur
U2 - Sunday Bloody Sunday
VNV Nation - Chrome
The Wombats - Lets Dance To Joy Division

Enjoy.

A little piece of nail

Jag känner mig allmänt trött och otillfreds med livet, trots att jag fått nära på åtta timmars sömn inatt. För att göra det enkelt så skyller jag på allmän sömnbrist de senaste nätterna och jag skulle egentligen behöva ta igen det med tio timmar, eller något liknande, haha. Igår cyklade jag inte ens, det var så tidigt på morgonen och jag var så sömnig. Det gick helt enkelt inte. Det känns fruktansvärt, jag är lite orolig för att jag håller på att tappa min nya härliga motionsvana.
Igår var jag hos Kimberley och firade hennes tjugoårsdag, grattis igen :D Maria körde mig, Nicolette och Emilie ut till Sövestad och umgicks i det fina huset där. Goda drinkar och sjukt god tårta fick vi med. Jag råkade ta en så stor bit att jag fick kämpa i mig det sista. (Det var synd på så god tårta att lämna något!) En ganska tidig kväll dock eftersom att vi alla skulle jobba eller har jobbat mycket eller rentav både och. Det var mysigt så länge det varade.
Nu ska jag göra mig i ordning inför jobbet och oroa mig över att jag tydligen har hand om middagen imorgon och vi ska äta en "söndagsstek". Jag vet knappt vad det är för något, ännu mindre hur man gör en. Det låter avancerat. Den sortens mat som ska in och ut ur en ugn i olika temperaturer. Nåja. Jag har ju klarat av att göra en himmelskt god julskinka, så jag klarar säkert detta med?

På morgonkvisten

Så fruktansvärt trött.... Jag förstår inte riktigt hur jag ska klara mig ut till Svarte i det här tillståndet? Känner starkt för att ta tåget istället. Bah. Men nej, är man duktig så är man duktig och jag ska om det så blir det sista jag gör ta mig ut dit motionerandes. Så slipper jag vänta på tåget när jag slutar. Och om jag har tur så slutar jag lite tidigare. Vilket jag nyss kom på innebär att jag skulle kunna hinna med två-tåget... Damn. NEJ. Motionera var det! Det känns som orken jag hade de första veckorna har försvunnit till en viss del. Men jag ska fortsätta.
Jag ska laga maten idag. Jag är så fruktansvärt nervös. Att laga mat till fjorton personer är en sak att oroa sig för. Att göra det när tio av personerna är kräsna som bara den är ännu värre. Och det faktum att "på torsdagar vill de ha soppa, om det inte är för varmt. Om det är halv-varmt kan du göra en soppa, så länge den är lätt". Jaha? Vad blir det för väder idag? Lätt sopp-väder? I sure hope so. Annars får jag panikplugga in ett nytt recept på jobbet. Nåja, jag kan ju njuta av att jag slipper vara direkt ansvarig för att några av de boende mår bra. Det är också lite av ett jobbigt ansvar.