Värme

Jag saknar din röst och din dialekt. Jag saknar ditt retsamma sätt. Jag saknar när du vänder bort huvudet och låtsas som att du inte kommer kyssa mig fler gånger. Jag saknar ditt barnsliga sätt när du känner dig sjuk och sårbar. Jag saknar dina varma händer. Jag saknar dina fötter som inte dras undan när jag försöker värma mig. Jag saknar dina andetag. Jag saknar dina läppar, och kyssarna du ger. Jag saknar ditt huvud i mitt knä. Ditt huvud mot mitt bröst, skrattandes åt mitt oregelbundna hjärta som ökar i takt så fort dina fingertoppar rör vid mig. Dina armar runt mig, din kontroll över mig. Din varmsamhet. Du påpekar att jag står på tå när vi kysser varandra. Ditt "awk" när du tycker synd om mig. Rysningarna du ger mig. Ditt sätt att leka med min hand när du kör bil. Alla miljontals detaljer som det tar emot att skriva här för att de är för personliga. Inte bara intima, men personliga. De är mina, våra. Något jag vill behålla för mig själv och tänka på, och låta alla andra människor runt omkring mig undra varför jag ler.
Någon gång i somras undrade jag om det möjligtvis kunde bli bättre. Om jag kunde tycka om dig mer. Det var en dum fråga, jag har varit kär förr. Jag har gått så långt som att älska någon annan. Jag vet att det börjar med en obeskrivbar förtjusning som sedan växer och fördubblas många gånger om, långt mer än man tror är möjligt. Men de minnena bleknar, och ersätts med en allmän undran; var det såhär sist jag var förälskad? Har jag känt mig så lycklig och lätt med någon annan som jag gör med dig?

Anti-rant

Okej, föregående inlägg var så deprimerande att jag nästan kräks. Vad är det för mening med att gnälla? GÖR någonting åt saken istället! Dessutom har jag en mängd saker att vara lycklig över, och jag glömmer ständigt bort dem. Trots att jag råkade ut för en oförutsedd utgift vid namn läkarbesök + antibiotika, har jag fortfarande råd med tvätt, bussbiljetter och ett par billiga skor, alla tre nödvändigheter eftersom att jag knappt har några rena kläder, mina converse är så uppslitna att jag lika gärna kan gå barfota och jag har inte råd med hyra nästa vecka, alltså måste jag snylta lite hos S. (Mat har jag inte riktigt råd med efter dessa prioriteringar men jag köpte nyss bröd så i värsta fall kan jag faktiskt äta det i ett par dagar.)
Om det är fint väder imorgon tänker jag promenera bort till Phoenix Park och så ska jag öva mig på att använda min kamera. Jag köpte en Nikon S220 innan jag åkte hit, men är inte nöjd. Kameran är inte dålig enligt alla, alltså är det jag som är dålig på att fotografera. På något vis hann jag vänja mig vid att med min Olympus behövde jag inte anstränga mig alls - alla kort blev magiskt helt perfekta! Med min Nikon är det tyvärr inte så och därmed får jag väl lägga ner lite effort istället. Det är kanske lika bra, så jag lär mig att fotografera ordentligt med alla sorters kameror.
På onsdag måste jag lämna in mina kläder på tvätt och det är det som avgör huruvida jag kan köpa ett par nya 20 euro-skor. Mina converse är faktiskt helt bedrövliga, de är helt öppna i hälen och jag ser ut som en luffare. Väldigt svårt att få jobbintervjuer i sådant tillstånd. För att inte tala om att mina fötter verkar ha fått en permanent blå färg.
Egentligen skulle jag behöva köpa en hel mängd nya saker, men jag får klara mig i en och en halv vecka till. Det är så fruktansvärt kallt här att jag behöver tjockare tröjor/cardigans, en vinterjacka, paraply, tjockare strumpor och ett par vantar. Jag insåg inte riktigt när jag packade att Dublin går direkt från högsommar till extrem höst, och har inget mellanvarmt höstväder att njuta av därimellan. Det är trist att behöva slösa pengar på sådant tråkigt dock, när här finns så mycket fina kläder att ha på sig när man går ut.... Nåja, steg nummer 1) fixa jobb 2) bli rik 3) köpa kläder! Nu ska jag njuta av yoghurten jag har unnat mig själv. Trevligt med lite omväxlande mat.

Rant

Jag har hamnat där igen, i det där farliga, svarta hålet även känt som min mer deprimerande sida. Och jag avskyr den, jag avskyr den verkligen över allt annat! Den gnälliga versionen av mig, när allting går fel och jag klarar ingenting. Det känns verkligen så. Jag klarar ingenting. Teknisk support som ska vara så enkelt och lätt och passa mig perfekt... Jag klarar inte ens det första testet som existerar för att sålla bort idioter och okunniga människor som mig. Jag kom ca 14 frågor in i testet innan jag gav upp. Inte nog med att jag för det mesta inte förstod vad de frågade efter, det faktum att jag använder Word/Excel/Powerpoint/Access på svenska gör att jag inte hade en susning om vad de engelska kommandon som nämndes innebar och om jag faktiskt förstod så råkade jag ut för problemet att jag använder den nyaste versionen och frågorna är uppenbarligen inte skrivna för det. Hur ska jag någonsin klara ett tekniskt test?
"Well, screw the test" tänkte jag och tog itu med nästa mail som beordrade mig att fylla i deras profil online. Inte så svårt. Trodde jag. Det hade inte varit så svårt om de inte begärde fyra olika referenser för att man ska kunna spara profilen. Jag skulle möjligtvis kunna leta fram en referens, men knappast fyra. Efter att ha suckat och stönat lite stängde jag ner det fönstret med. Tredje och sista mailet. Det lät bra. Inga konstigheter. "Wait for my call". Det kan jag göra. Sen upptäcker jag ett litet tillägg längst ner i mailet. "We are also working with xxxx, please ensure you do not apply to them as well." Jag är för flitig för det här, jag har såklart redan kontaktat det företaget och det var de som ville ha fyra referenser.
Varför går inget som jag vill? Inte nog med att jag inte får jobb, jag skrämmer dessutom bort de jag tycker om. Mina misslyckanden gör mig gnällig och cynisk och bitchig och jag gör narr av folk på deras bekostnad och det gör mig så fruktansvärt jävla rädd. Jag vill inte ha mina absolut värsta sidor så nära till hands. Jag vill vara enkel, obekymmersam, inte någon svåråtkomlig och komplex idiot som konstant behöver bekräftelse för att kunna vara lycklig. Jag är så konstant medveten om att jag har så mycket mer än jag förtjänar och någon gång kommer ödet försöka balansera det och ta bort alla de bra människorna i mitt liv. Jag kommer att stöta bort dem för det är så jag gör. Det är så mitt liv håller sig i balans.
Åh. Jag önskar att jag kunde stänga av datorn, krypa ner i en varm säng bredvid en varm kropp och glömma bort lite av mina tankar. Verklighetsflykt. På fredag får jag lov att fly undan. Bara fyra dagar kvar. Såvida jag inte har lyckats stöta bort den enda bra personen på behändigt avstånd tills dess.

Brightside

Lagom småseg efter att ha kommit hem vid tre och sen stigit upp igen innan nio, men det var värt det! Speciellt när jag kan lägga mig och sova en timme efter att jag hämtat upp min tvätt. I torsdagskväll satt jag i vardagsrummet och såg på usel tv när en kille började prata med mig, och det visade sig att det var en brittisk kille som hette JD. Han och hans vänner (Rick, Tom, Carlie och Steph) skulle gå ut och eftersom att jag inte vill dricka på vardagar stannade jag hemma. Dock var JD intresserad av konst och ville att jag skulle följa med honom till the Hugh Lane Gallery på fredagen (vilket råkar vara mitt favoritställe) och det kunde jag gå med på. Fredagen träffades vi vid tolv och gick dit och tur var det, för de hade en ny utställning som hette The Quick And The Dead, med fyra konstnärer. Fick en ny favorit, Patrick Graham. Tyvärr kan man inte hitta några bilder när man googlar eftersom att konst och IT inte funkar fantastiskt ihop...

Som tur är finns det några bilder från Hugh Lane Gallery's hemsida. Intressant känsla av graffiti där både måleri och ord får ta plats, om än ganska aggressiva tavlor.

Efter besöket på konstmuséet gick vi till en pub och jag drack min första Guiness sen april, och därefter ringde JDs vänner och undrade om jag ville äta middag med dem på kvällen, vilket jag gärna gjorde. Sjukt gott att äta riktig mat för första gången på en vecka, kyckling med ris och curry. Speciellt eftersom att jag äter två gånger om dagen, och det består av rostade mackor på morgonen och pasta med färdiggjord pastasås på kvällen. Trevligt sällskap hade jag också, även om det var lite skrämmande att förstå deras jargong först. Väldigt mycket glada förolämpningar, men jag fann mig snart och bestämde mig för att hänga med på deras pubrunda, vilket var en bra idé. Blev extra förtjust i två av pubarna, den första minns jag inte namnet på irriterande nog, men andra hette Café en Seine, som passade extra bra att gå till fram emot ett-tiden. Ett helt enormt ställe, med tre våningar, mycket människor, bra blandning av musik och ett fullpackat dansgolv. En aning dyrt dock, beroende på vad man är ute efter. Stannade där tills strax efter halv tre och sen promenerade vi hem genom Dublin. Jag älskar att ingenting är långt bort i Dublin.

Kyssar

De senaste två dagarna har jag lärt mig två viktiga saker. Dels att jag alltid ska lita på mina känslor framför sunt förnuft. Dels att man har aldrig upplevt riktiga kyssar förrän man har upplevt kyssar som lämnar en i en salig blandning av yrsel och svårigheter att ta fasta på de tankar som svävar runt i huvudet, som lämnar en med darrande ben som inte kan hålla resten av kroppen uppe och framför allt kyssar som lämnar en med ett hjärta som dunkar så fort och så hastigt att det är omöjligt att hålla hemligt för resten av världen. Man har aldrig upplevt något skrämmande förrän man känner någons andedräkt mot fingertopparna och explosionen inombords gör så att man glömmer bort att andas förrän syrebristen påminner dig. Man har aldrig varit riktigt lycklig förrän man hittat någon som inte kan låta bli att kyssa dig när du ler, och låter båda falla i en ond cirkel av kyssar, skratt, kyssar, skratt. Jag försöker minnas om jag känt mig såhär förut? Nyförälskad, ja, men har det varit så rätt, så intensivt? Har jag någonsin njutit så mycket av att bara betrakta en person? Att det varit svårt att lyssna för att jag ständigt distraherats av rösten, leendet, ögonfransarna, armar händer färgerblinkningarrörelser det lilla ögonblicket när jag inser att han är så nära som det går att vara utan att nudda vid mig och därefter möts läpparna och jag sugs in i en virvel av tankar och känslor som varar i oändlig tid och ändå har jag inte fått nog när han drar bort sig och vid tanken på hur lite som krävs för att jag ska hamna i det tillståndet så ler jag igen och det räcker för att han ska kyssa mig en gång till och jag faller så villigt en gång till.