Kyssar

De senaste två dagarna har jag lärt mig två viktiga saker. Dels att jag alltid ska lita på mina känslor framför sunt förnuft. Dels att man har aldrig upplevt riktiga kyssar förrän man har upplevt kyssar som lämnar en i en salig blandning av yrsel och svårigheter att ta fasta på de tankar som svävar runt i huvudet, som lämnar en med darrande ben som inte kan hålla resten av kroppen uppe och framför allt kyssar som lämnar en med ett hjärta som dunkar så fort och så hastigt att det är omöjligt att hålla hemligt för resten av världen. Man har aldrig upplevt något skrämmande förrän man känner någons andedräkt mot fingertopparna och explosionen inombords gör så att man glömmer bort att andas förrän syrebristen påminner dig. Man har aldrig varit riktigt lycklig förrän man hittat någon som inte kan låta bli att kyssa dig när du ler, och låter båda falla i en ond cirkel av kyssar, skratt, kyssar, skratt. Jag försöker minnas om jag känt mig såhär förut? Nyförälskad, ja, men har det varit så rätt, så intensivt? Har jag någonsin njutit så mycket av att bara betrakta en person? Att det varit svårt att lyssna för att jag ständigt distraherats av rösten, leendet, ögonfransarna, armar händer färgerblinkningarrörelser det lilla ögonblicket när jag inser att han är så nära som det går att vara utan att nudda vid mig och därefter möts läpparna och jag sugs in i en virvel av tankar och känslor som varar i oändlig tid och ändå har jag inte fått nog när han drar bort sig och vid tanken på hur lite som krävs för att jag ska hamna i det tillståndet så ler jag igen och det räcker för att han ska kyssa mig en gång till och jag faller så villigt en gång till.