För två veckor sen flyttade jag till Belfast.

01.38
Jag borde egentligen sova just nu, efter en arbetsvecka bestående av 40 timmars jobb, samt ett antal timmars pendling, minus ett antal timmars sömn.

11.45
Där dog min dator, och jag fick min efterlängtade sömn. Att börja skriva ett blogginlägg sent när man egentligen borde ta igen livsnödvändiga delar av livet är inte det klokaste man kan göra, men jag satte igång datorn och kollade för en gångs skull ifall jag hade fått nya kommentarer och Nicolettes kommentar pressade mig något enormt :<

Åh, avsky Blogger ibland! Nu skrev jag världens längsta inlägg, någonting hände när jag försökte publicera det och under tiden som jag ändrade det hände något så att ca 80 % försvann och jag publicerade det utan att märka någonting. Nåja. Ni får veta allt som hämder i mitt liv någon annan gång. För en gångs skull skrev jag en massa om allt som hade hänt och sen tillägnade jag en liten liten del av inlägget åt Steve, men eftersom att allt annat är borta får ni nöja er med ännu mer illamåendeframkallande romantiskt dravel. Enjoy.

Det värsta med att flytta till en egen lägenhet är att jag kommer sakna Steve. Jag vet att det är dumt och jag borde förmodligen skämmas djupt för att jag ens vågar klaga med tanke på hur vår situation varit innan, men så är det. Jag insåg häromdagen att vi har varit tillsammans i en månad nu och jag är redan så fruktansvärt svag för honom. Efter en månad borde man inte vara i vår situation. Att ses varje morgon innan jobbet, att tillbringa sina få lediga timmar på kvällen tillsammans, varje dag. Och ändå njuter jag av det. Ändå känner jag hur jag saknar honom när jag är på jobbet. Ändå skickar jag ständigt sms för att få en liten dos av honom när han svarar. Han är så snäll mot mig. Stiger upp kvart i sju varje morgon och kör mig till tåget trots att han inte själv börjar förrän på eftermiddagen. Hämtar mig på kvällen och låter mig komma hem till mat i ugnen. Lyssnar på allt som händer mig på jobbet, värmer mina händer när jag är kall, förklarar när jag inte förstår, gnäller bara lite när jag använder honom som kudde, bytar inte kanal på radion när Coldplay spelar trots att han avskyr dem, pratar lite långsammare och tydligare med mig, alla dessa detaljer! Små saker som jag vet att han inte är van vid för att han inte är van vid ett förhållande och att alltid ta hänsyn till en till människa och jag blir så varm inombords av det. Är det så konstigt att jag saknar honom så fort han inte är i närheten? Att jag känner hur någonting fattas trots att jag vet att han slutar jobbet om fyrtio minuter? Han hade kunnat slå mitt liv i spillror så lätt, och det vore så värt det.