Jag minns inte hur längesen det var sen jag sist skrev, eller vad jag någonsin skrev om. Det hade jag förstås kunnat ta reda på men jag borde egentligen inte vara vaken alls. Helgen började nyss och om sex timmar ska jag stiga upp och göra mig i ordning för nästa vecka. Jag börjar undra om hela livet är såhär. Är detta att vara vuxen? 40 timmar i veckan väntar jag på att bli uppringd och beskylld för ett företags problem. 2,5 timmar i veckan äter jag lunch på jobbet. 15 timmar i veckan sitter jag på ett tåg eller en buss. Eller så står jag och väntar på något, på någon. På att tiden ska gå.
Ibland blir jag rädd. All min extra energi går åt till att vänta på något bättre, och det skrämmer mig. Ytterligare fyra månader (minst) av mitt liv kommer att gå åt till att leva såhär. När jag dör, kommer jag att ångra dessa månader? Är detta något som alla upplever förr eller senare i livet? En del i att bli vuxen. Kanske är det ett test som jag långsamt övervinner. (Så långsamt som det kan bli.) Kanske måste man känna såhär för en del av sitt liv för att få njuta av en annan. Att jag räknar minuterna innan jag slutar, att varje rast representerar ytterligare en del av dagen som äntligen har passerat, gör att jag förtjänar den lyckorusning som jag upplever när jag inser att det bara är en och en halv timme kvar på en buss, på ett tåg, innan jag får lov att prata med en av de mest speciella människorna som jag känner till. Då har jag fyra timmar på mig att äta, prata, kyssas med honom innan verkligheten tar över och jag måste lägga mig ner i sängen innan jag har mindre än sex timmar kvar tills allting börjar om.
~
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment