Värme

Jag saknar din röst och din dialekt. Jag saknar ditt retsamma sätt. Jag saknar när du vänder bort huvudet och låtsas som att du inte kommer kyssa mig fler gånger. Jag saknar ditt barnsliga sätt när du känner dig sjuk och sårbar. Jag saknar dina varma händer. Jag saknar dina fötter som inte dras undan när jag försöker värma mig. Jag saknar dina andetag. Jag saknar dina läppar, och kyssarna du ger. Jag saknar ditt huvud i mitt knä. Ditt huvud mot mitt bröst, skrattandes åt mitt oregelbundna hjärta som ökar i takt så fort dina fingertoppar rör vid mig. Dina armar runt mig, din kontroll över mig. Din varmsamhet. Du påpekar att jag står på tå när vi kysser varandra. Ditt "awk" när du tycker synd om mig. Rysningarna du ger mig. Ditt sätt att leka med min hand när du kör bil. Alla miljontals detaljer som det tar emot att skriva här för att de är för personliga. Inte bara intima, men personliga. De är mina, våra. Något jag vill behålla för mig själv och tänka på, och låta alla andra människor runt omkring mig undra varför jag ler.
Någon gång i somras undrade jag om det möjligtvis kunde bli bättre. Om jag kunde tycka om dig mer. Det var en dum fråga, jag har varit kär förr. Jag har gått så långt som att älska någon annan. Jag vet att det börjar med en obeskrivbar förtjusning som sedan växer och fördubblas många gånger om, långt mer än man tror är möjligt. Men de minnena bleknar, och ersätts med en allmän undran; var det såhär sist jag var förälskad? Har jag känt mig så lycklig och lätt med någon annan som jag gör med dig?