Drunkna, älska, beskydda

Drunkna i mina ögon som aldrig kan se rakt in i dina
Älska mitt skinn som döljer alla mina misstag
Avguda mina läppar som bara är trogna min tunga
Beskydda min kropp från mina egna giftiga stick
Sakna mina fötter som aldrig följer dig
Tråna efter mina händer som alltid är knutna
Beundra mina knogar som är det enda jag har
Ge upp dina försök att forma mig till en bättre människa

Fullkomlig

Om jag kunde stoppa tiden så skulle jag göra det nu. Det är lördag eftermiddag, jag har ägnat min förmiddag åt att sova och jag har en kväll att se fram emot. Om jag går uppför trapporna och till vänster så kan jag kramas med en sömnig och varm kropp. I kylen finns det ost, skinka, tomater. Massor av mjölk. Disken är gjord, badrummet är städat. Jag ska inte jobba förrän på måndag morgon. Just nu, i detta ögonblick, är mitt liv fullkomligt. Det krävs så lite, eller mycket, för att man ska vara lycklig vissa dagar.

Bara frågor, inga svar

Jag minns inte hur längesen det var sen jag sist skrev, eller vad jag någonsin skrev om. Det hade jag förstås kunnat ta reda på men jag borde egentligen inte vara vaken alls. Helgen började nyss och om sex timmar ska jag stiga upp och göra mig i ordning för nästa vecka. Jag börjar undra om hela livet är såhär. Är detta att vara vuxen? 40 timmar i veckan väntar jag på att bli uppringd och beskylld för ett företags problem. 2,5 timmar i veckan äter jag lunch på jobbet. 15 timmar i veckan sitter jag på ett tåg eller en buss. Eller så står jag och väntar på något, på någon. På att tiden ska gå.
Ibland blir jag rädd. All min extra energi går åt till att vänta på något bättre, och det skrämmer mig. Ytterligare fyra månader (minst) av mitt liv kommer att gå åt till att leva såhär. När jag dör, kommer jag att ångra dessa månader? Är detta något som alla upplever förr eller senare i livet? En del i att bli vuxen. Kanske är det ett test som jag långsamt övervinner. (Så långsamt som det kan bli.) Kanske måste man känna såhär för en del av sitt liv för att få njuta av en annan. Att jag räknar minuterna innan jag slutar, att varje rast representerar ytterligare en del av dagen som äntligen har passerat, gör att jag förtjänar den lyckorusning som jag upplever när jag inser att det bara är en och en halv timme kvar på en buss, på ett tåg, innan jag får lov att prata med en av de mest speciella människorna som jag känner till. Då har jag fyra timmar på mig att äta, prata, kyssas med honom innan verkligheten tar över och jag måste lägga mig ner i sängen innan jag har mindre än sex timmar kvar tills allting börjar om.

~