Pseudo

Jag mår illa. Vet inte om det beror på att jag ätit för lite. Kanske är det för att jag åt någonting alls. Nervositeten spökar kanske igen. Även om jag (inbillar mig att jag) känner mig ganska lugn.
Det är märkligt, och framför allt irriterande, det här med att vara väldigt fäst vid vissa människor. Speciellt när hela livet går emot och det inte alls passar in särskilt bra. Långa, ljusa ögonfransar som vakar över allt-och-förevigt blå ögon. Den sortens blå som aldrig kan bli mer blå. Nästan feminina ansiktsdrag... om det inte vore för att gårdagens rakning är på ett längre avstånd än någonsin och skäggstubben känns som miljontals trubbiga nålar mot min hud när du kysser mig i nacken. Rysningar som planterar sig nerför ryggraden. Du påminner mig om att du är äldre, starkare, säkrare. Det är tryggt. Det är vad jag vill ha; någon som utan att veta om det lugnar hela min värld genom att leka med mitt hår. Är det fel att tacka nej till allt det som erbjuds, allt det som jag påstår att jag vill ha? "Ge upp" säger du. "Om det här inte är ett förhållande, vad är det då?"
Ja. Vad är det när jag somnar bredvid dig och tänker på någon annan?

~