Sunday, June 14, 2009

Cry, little sister

"Om du vill så lovar jag. Och du vet hur viktiga mina löften är." Du behöver aldrig lova, det räcker med att du ger mig den där känslan som får fjärilarna att fladdra och hela jag slår ut i blom. Tripp tripp tripp, det kommer aldrig ett trapp, så enkelt är det att gå på dina moln, hälen rör aldrig vid marken. Och jag ska försöka låta bli att skriva sådant här i bloggen, det är uppenbarligen inte hälsosamt.

I fredags var det Malmö, och film, och pannkakstårta. (Det är väl klart att jag ska ha pannkakstårta? Det är ju jag!) Det är mycket möjligt att pannkakstårta är barnsligt, speciellt när man dricker alkoholfri dricka och har 19 tårtljus i olika färger men till mitt försvar kan jag säga... Vi placerade tårtljusen väldigt vuxet. Två av varje färg i den yttersta ringen, en av varje färg i den inre ringen och i mitten ett vitt eftersom att alla ljus var lite vita. Jag vet inte om det egentligen är bra eller dåligt att vi la ner sådan oerhörd tid på pannkakstårtan, men den var god. Just när vi åt den var vi lite besvikna över att den inte blev riktigt som pannkakstårtan i Pettson och Findus, men vi kom överens om att göra en lite högre och svindlande nästa gång någon fyller år.



Jag älskar Pettson och Findus. Det finns få så bra barnböcker, med så bra illustrationer till! När jag får barn ska jag definitivt läsa de böckerna för mina ungar, så vet jag att jag har åtminstone gjort mitt bästa under deras barndom, även om det slutar med att de rånar och förstör.
Igår var jag hos min morbror Jörgen och grillade. Jag får aldrig nog av nypotatis och grillat kött. Det, om något, är en bra anledning att aldrig bli vegeterian, även om jag inte är så förtjust i kött i vanliga fall. Det bästa med grillningen var nästan tipsrundan som min kusin hade organiserat, som handlade mindre om allmän kunskap och lite mer om alla gästerna som var där. Jag och mamma fick alla rätt, men det fick ett annat lag med och Jörgen bestämde helt orättvist att eftersom att han var släkt med oss behövde vi inte vinna något pris. Därefter traskade jag och Johannes hem och så såg vi på film.

Lost Boys 4/5

En gammal film som jag inte tog mig i kragen för att se förrän igår. Jag behöver egentligen inte berätta något om filmen om jag förklarar att den gjordes 1987? Det ljuva åttiotalet då utseende och ytlighet härskar över precis allt annat. Det finns ingen djup mening med filmen. Men det gör ingenting.
Lost Boys handlar om två bröder som flyttar med sin mamma till en liten håla där deras märklige morfar bor. De har ingen teve, de blir retade för sin klädsmak och som om inte det vore nog upptäcker de strax att hela stället är fullt med vampyrer. Inte vilka vampyrer som helst - nej, detta är powervampyrer från 80-talet med långt hår och tuffa kläder (eller det var nog den reaktionen som väntades från publiken åtminstone). De är inte desto mindre farliga och de verkar ha bestämt sig för att få med Michael (den äldre brodern) på sin sida. Som tur är har de en snygg tjej med i gänget, vilket gör valet betydligt lättare för Michael.
Det är svårt att placera filmen i en genre, lättast är att förklara att den innehåller blod, en del tarmar, intima scener, urusla actionlines (och jag menar riktigt urusla, som exempel kan nämnas "Death by stereo!", ni förstår om ni ser den), en hel del skratt, och framför allt så är det en underhållande film att slötitta på. Och som ett stort plus kan nämnas ledmotivet, Cry Little Sister. Väldigt 80-tal, men den är bra. Värt att kolla upp på Youtube-bra.

(För er som inte litar på mig, IMDB gav den 6.9)

~

No comments:

Post a Comment